blogistuta: Le bandiere e le medie romane

AS Roma handler (dessverre) om langt mer enn 4-3-3 og 38 seriekamper. Utenfor kamp og trening skjer det bestandig ting som gjør Roma til klubben vi elsker. For å dekke det som skjer utenfor vårt normale søkelys, har vi derfor invitert svenske Oscar, mannen bak den eminente bloggen Blogistuta, til å skrive for asroma.no. Noen dager før seriestart åpner Oscar sin spalte med et innlegg om romersk media, og deres klappjakt på symbolene. Vi håper dere forstår svensk! Hvis ikke, vel, det er aldri for sent å lære!

Jag kände mig märkligt tillfredsställd när Fabregas till slut kom hem till Barcelona trots att jag inte påverkas emotionellt av vad Barcelona gör eller inte gör; jag älskar en bra berättelseark. Att Fabregas till slut kom hem och fick tröja nummer 4, precis som Guardiola förutspått för så många år sedan, är en av mina favorithistorier i fotbollsvärlden detta året. Bortom alla pengarna och all uppmärksamhet finns det något väldigt genuint och rent i den historien; en liten pojke som till slut går i sin idols fotspår.

I Rom hade det aldrig gått. Det är fullständigt otänkbart att en spelare från Rom, som lämnade klubben via en legal teknikalitet, skulle bli mottagen som Fabregas—som en förlorad son—åtta år senare. Det räcker att titta på hur de två nuvarande kaptenerna, som aldrig spelat för en annan klubb i sina respektive karriärer, behandlats under sommaren för att förstå det omöjliga i att en sådan historia kan utspelas i Rom. Sommaren började med att de bägge hängdes ut på tidningarnas förstasidor i samband med spelskandalen som senere fikk dömt bland andra Atalanta och Cristiano Doni, trots att alla kopplingar till skandalen som bäst var diffusa, och som värst fiktiva.

Det började med att De Rossi hängdes ut för att ha kommit överens om att Roma skulle ge bort matchen mot Genoa (4-3 till Genoa). De Rossis namn dök upp då det nämndes av en viss Marco Paoloni, målvakt i Cremonese, som ville skryta; dels för att framstå som viktigare (han har tillgång till DDR) och dels för att legitimisera sin roll för att öka andras pengasatsningar. De uppenbara motiven för att denne Marco Paoloni skulle ljuga, och den mindre detaljen att Daniele De Rossi inte ens spelade i matchen i fråga, togs inte i beaktande innan man slog på stora trumman: De Rossi var det första stora namnet som drogs in i skandalen, med propotionerlig uppmärksamhet som följd. Totti, å sin sida, drogs in då en tandläkare i ett telefonsamtal pratat om att ha kommit överens med ”den gulröde kaptenen” , utan att ha nämnt varken Roma eller Totti. Alla anklagelser visades så småningom vara substanslösa, vilket man mycket väl skulle kunna ha missat då det inte rapporterats lika omfattande av media.

Det har fortsatt med citat utan substans om önskemål att flytta till Manchester, eller extremt vinklade skildringar av Tottis klädval och hur han interagerar med journalister. (Tack och lov finns Youtube och vi kan se hur Totti skojar på riktigt). Media har denna sommar tagit varje tillfälle i akt att få bättre fart på elden och inget uttalande, ingen tystnad, är för trivial för att kunna transformeras till det tusende beviset för att alla hatar Totti i det nya Roma. Men det görs inte av omsorg till Totti, som den tidigare sommarens spelskandal visade, utan till synes endast för att det ger uppmärksamhet.

I Barcelona finns till synes ingen presskår som bör framhållas som exempel. De två tidningar som är Barca-centriska är visserligen stundtals parodiskt enögda,  men man verkar åtminstone hindra sig själva från att skapa kontroverser inom klubben man följer och stöder bara med syftet att piska upp en liten mediestorm och en ny mediecykel som ska uttalas i falsett.

En före detta Romaspelare som flyttat under liknande omständigheter som Fabregas, till exempel Manchester Uniteds Petrucci, hade anklagats för att vara 1) en svikare eller till och med en förrädare, 2) inte speciellt bra och förresten ganska så överskattad, eller 3) visserligen en bra spelare men en ond människa som tvingar hans moderklubb att betala så mycket pengar för att få tillbaka det man en gång hade alldeles gratis. Snarare än en förlorad son hade han troligen betraktats som något katten släpat in.

Utöver spelet avundas jag Barcelona en så pass normal relation till sina före detta spelare och sina medier. Om Luis Enrique inte håller med mig än så dröjer det nog inte länge innan han gör det.